- Är det du?
- Ja mormor, det är jag.
Hon betrakar mig med osäkerhet. Någonstans i det grumliga medvetandet finns bitar av minnesfragment som pockar på att komma fram. Hon tar min hand, klappar försiktigt på den och frågar ännu en gång "Det är väl du Madeleine?"
Jag inser att vår årliga sommarutflykt får ställas in i år.
Hennes värld har krympt till det trygga rummet med vinklade persienner för att hålla sol och intryck ute. Den ekande korridoren till matsal och tv-rum är tillräckligt lång för att gå vilse.
Kroppen har sakta men säkert kommit ifatt hjärnans skröplighet. Benen bär inte riktigt. Balans, hörsel och aptit tynar nu i samma tempo som minnescellerna.
Utanför dörren klapprar stegen från personalen. Våra samtal är envägs. När jag tystnar kommer ingen spontan fortsättning från mormor. Vi sitter tysta. Hon håller min hand. Stryker lätt på ovansidan och jag förnimmer den torra värmen från hennes fingrar.
När jag går vet jag att hon saknar uppfattning om jag varit där fem minuter eller en timma.
När dörren stängs har jag aldrig varit där.
Åh! Det är fint att läsa din beskrivning men sorgligt. Jag är ändå övertygad om att mormor är glad när du är där.
SvaraRaderaÄven om hon glömmer så fort jag gått därifrån är stunden när vi sitter mitt emot varandra en fin stund....alldeles just då.
RaderaDu beskriver så rörande den hemska åkomman som numera kallas demens. En anhörigsjukdom. Men jag tror... att nånstans där långt bak... finns du för henne och hon minns.
SvaraRaderaDet var sorgligare innan vi fick in henne på demensboende. Misär, smuts och avmagring är inte värdigt. Nu är hon trygg, ren och mätt.
RaderaSingelmamman och jag tycker inte ALLTID lika men här snor jag hennes kommentar. Rakt av.
SvaraRaderaTack <3
RaderaOm så bara för en kort stund, så tror jag nog att hon känner glädje över ditt besök. Och även om hon inte kommer ihåg, så har ju du alla fina minnen kvar.
SvaraRaderaHon blir glad,just då för den stunden och det räcker långt för mig.
RaderaNär du är där är det säkert en oerhörd glädje för henne, längst in i hjärtat. Bara du klarar sorgen när du lämnar henne.
SvaraRaderaJag har närbilder på räcket och fästen, tog när vi var hos dig ;-) KRAM!
Hon känner igen mig även om hon glömmer bort mig lika snabbt men jag känner ingen sorg längre. Det är som det är.
RaderaNyfiken på att se er staketlösning <3
Visst är det tråkigt. Men hon uppskattar det i alla fall när du är där och det är väl det som räknas
SvaraRaderaAbsolut. Vi har vår lilla stund och jag gläds åt att hon iaf just då känner en samvaro.
RaderaKramar
SvaraRaderaSå fint skrivet. Jag blir lite tårögd när jag läser. Det är lite sorgligt när ålderdomen gör sig påmind så.
SvaraRaderaKram
Så vackert och sorgligt skrivet. Precis som livet självt.
SvaraRaderaså sorgligt livet är ibland. så alldeles skört och vackert skriver du. stor kram.
SvaraRadera