Beslutet

Det är kvalmigt varmt och den brusande ventilationen från takpanelen räcker inte för att ge svalka. Bussen kränger till, svänger tvärt höger och upp på motorvägen. Om några veckor är det sommarlov och nästa gång jag går uppför backen till den stora tegelbyggnaden ska jag börja sista året i grundskolan. I sätet framför sitter min barndomskamrat. Mellan springan i de båda sätena ser jag hur hon lutar kroppen mot bussfönstret. Huvudet vilar mot den heta glasrutan och jag kan inte se om hennes ögon är slutna eller tittar tomt ut mot landskapet.
Jag vet inte vad jag ska säga. Med en tonårings osäkerhet saknar jag förmågan att fråga hur hon mår. Frågan om varför hennes mamma valde att ta sitt liv den där vårdagen i en grönskande skogsbacke.
Jag tog beslutet på bildlektionen.
När klasskompisarna ritade hjärtan och klistrade paljetter på Morsdag-korten tog jag beslutet att hädanefter vägra. Vetskapen att jag kunde fira men inte min vän var smärtsam och insikten tydlig.

Med åren gled vi ifrån varandra.
Jag frågade aldrig.
Jag frågade aldrig hur  hon orkade leva vidare utan sin mamma.