Jag ventilerar sällan min sjukdom.
Det finns så mycket annat jag hellre vill prata och skriva om.
Men verkligheten flåsar ikapp. Mentalt blundar jag så hårt att blixtar målar mönster innanför mina ögonlock. Kippande andetag och kraftlös hosta när maten rasslar fel. Grönskimrande blåmärken på knän och ögonbryn utsmetade som kvitto på ännu ett handlöst snubbel. Jag lägger vita piller på tungan, tar en stor klunk vatten och sväljer försiktigt. Sväljer bort värken. Sväljer bort insikten att det snart inte går längre.
Beslut om att minska arbetstiden ännu en gång. Beslut om att prova ut den där jävla rullstolen. Beslut om att krympa lite till.
Fan, fan, fan.
Varför tvingar jag mig själv att kämpa? Varför kan jag inte bara resignera?
FAN!!
SvaraRadera<3
Åh fina Madlar!
SvaraRaderaStyrkekram♥
Förmodligen för att du faktiskt VILL kämpa! Och för att du är bra på det. Kramar
SvaraRaderaBlä för att din kropp krånglar. Blä för att du tycker att du krymper. Men din själ kommer aldrig att krympa. Ditt intellekt, din klokskap och ditt goda hjärta kommer alltid att finnas, oavsett hur skalet ser ut. Massa kram.
SvaraRaderaDu är verkligen en riktig fighter som jag önskar det allra allra bästa!
SvaraRaderaHåller om dig ömt!
Får jag lov att fråga vad du har för sjukdom och skicka en massa styrkekramar?
SvaraRaderaDet låter kämpigt. Ibland måste man ge efter för det kroppen säger och komma igen på ett annat plan. I min familj har vi just fått besked om ett syndrom hos ett av mina systrars barn. Det känns så tungt och vemodigt, trots att alla inser att allting alltid kunde vara så mycket värre.
SvaraRaderaKram
Det låter tufft. Jag är själv inte så bra på att resignera (även om jag aldrig har har haft fysiska problem), så jag vet inte hur man gör:)
SvaraRaderaJag förstår hur du tänker och känner, men vi KAN INTE ge upp, vad finns då kvar. Du fixar det vännen, lite till..... KRAM
SvaraRaderaKram till fina dig<3
SvaraRaderaVa rädd om dig, fast det inte är lätt att spara sig, lättare att säga än att göra:)
SvaraRaderaKram ♥
SvaraRaderaFörstår att du vill kämpa. Men om kampen kan påskynda förloppet hoppas jag att du tar det lite lugnare nu. Kram på dig ♥
SvaraRaderaDärför att vi är fostrade i Luthersk anda, där ett "ge-upp" är detsamma som ett nederlag.
SvaraRaderaVilket det givetvis inte är - bara ett klokt sätt att omförhandla sina livsvillkor.
Du fixar det här med - och du är alltid du, oavsett om du sitter i rullis eller ej.
För att du kan Madde! Kram Susanne
SvaraRadera<3 ibland måste man bara tänka
SvaraRaderapå sig själv..<3/ Maria L
Så svårt det där, att acceptera en förändring som man tidigare - oavsett om det varit motiverat - sett som ett nederlag. Att omförhandla. Också med sig själv.
SvaraRaderaMånga tankar till dig.
Jag tänker att jag håller med vad alla här ovanför skriver, men så läser jag vad Shamrock skriver och tänker att är det så, då är det inte att resignera eller att ge upp. Då är det att vara förnuftig. Och att vara förnuftig kan ibland, kanske ofta, vara väldigt... förnuftigt.
SvaraRaderaStor kram!
Kämpa eller resignera? Gränsen är hårfin ibland och frågan tenderar återkomma.
SvaraRaderaJag känner inte riktigt till din sjukdom men kan bara beklaga, det låter förjäkligt! Dock tror jag att vi har inbyggt att kämpa och inte ge upp. Ibland kan det dock vara bra att resignera för att det ska bli bättre i slutändan. Skickar över lite styrka.
SvaraRaderaStor styrkekram till dig, men man måste inte vara stark jämt!
SvaraRadera<3<3
Jag håller med alla här ovanför men allra mest håller jag med Tant Grön. Du kommer alltid vara Madlar. Din utsida har jag inte sett så mycket av men din insida avundas jag dig.
SvaraRaderaI bland måste vi kasta in handduken vare sig vi vill eller inte.
SvaraRaderaVar rädd om dig!